Barndom

av Mikael Stjernvall

Utdrag ur en bok jag skriver på.

Jag vill berätta. Jag måste. Den här berättelsen är inte till för mig. Jag kan den utantill. Läs, så förstår du varför jag måste berätta. Det är inte till för dig heller! Denna berättelse är till för dina barnbarns barnbarn, men det är du som måste läsa den först!

Födelsen – jag föddes som död.

Sex månader tidigare 20 januari, födde min mamma mig, sitt femte barn. Jag heter Mikael och är döpt efter ärkeängeln. Jag hade turen att överleva en mycket svår förlossning. I läkarens journal står det att den uppskattade syrebristen vid födelsen var 12 minuter. Läkaren visste vad det innebär.

Min mamma tackar läkaren med tårarna i ögonen för att han räddat hennes son. Läkaren ser en överlycklig mor och säger:- Tacka inte än.

Mamma förstår inte var läkaren menar. Hon inser inte att en son med 12 minuters syrebrist är en institutionsson. Läkaren vet att ett värdig liv inte börjar med 12 minuters syrebrist. Jag föddes gravt CP-skadad in i ett samhälle med industriella och tekniska framgångar.

Mamma lyssnade aldrig till läkarens tal om institution men efter många år förstod hon vad han menade. Hon mötte barn med sex minuters syrebrist som inte ens kunde röra sig själva i sängen. De fick skötas dygnet runt och vändas. Jag borde inte ens ha kunnat gå!

När jag var liten var mina händer förvridna som klor och helt slutna. Fötterna var som Charlie Chaplins, fast tvärt om. De pekade rakt inåt. När jag var fyra år springer jag in till min mamma i köket. För jag sprang och hade en otrolig energi redan då.

- Mamma, mamma! Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor.

Mamma sköljer ur den diskade tekoppen och undrar - Vad ska du bli då? - Jag ska bli alpinist och bestiga höga berg!

Med gråtfyllda ögon svarar hon mig diplomatiskt.- Det är en fin tanke men det är mycket svårt att tjäna pengar på det.

Jag sa:- Men det ska jag!

Så sprang jag tillbaka till teven och snavade över skorna i hallen. Jag ville se slutet på programmet om bergsbestigningen på Mont Everest.

Val av musikinstrument

Jag förstår inte än i dag hur blockflöjtsfröken stod ut!

Jag vill att du förstår hur min kropp var när jag var liten. Jag hade som en ”vakuumklocka” i mina händer. Händerna var så hårt knutna att man kunde höra ett ”plopp” när någon flyttade på ett finger. Alla ville jag skulle börja använda händerna. Lärarna försökte stoppa in pennor mellan fingrarna. Gymnastikläraren försökte få mig att greppa en boll. Blockflöjtsfröken försökte… Utan framgång!

Alla saker som vattenglas, pennor var jag tvungen att använda de båda hårt knutna händerna för att lyfta. Det är en konst att dricka vatten på det sättet.

Försökte någon öppna ena handen knöts den andra och spastiska rykningar gjorde det svårt att hålla fast händerna överhuvudtaget.

När jag var åtta år och hade plågat mig igenom blockflöjteslektionerna kom äntligen musikskolans instrumentprovardag. Lycklig provade jag alla instrument. Jag provade bastuba och klarinett. Det var inte enkelt för mig att spela blåsinstrument för jag kunde inte blåsa. När jag talade talade jag på inandningen. När jag skulle släcka ett stearinljus fick jag använda händerna i stället.

Då var trummor och xylofon var mycket enklare. När jag väl fått slagpinnarna in i handen.

Rektorn på musikskolan tyckte att jag skulle prova hos sångläraren Abdelrahman Elkhatib. Jag har alltid kallat honom Abdo. För reglerna sa att jag sedan måste sjunga för att få spela piano.

Musikrektorn frågade min mamma hur det var med mig och sång. - Du är inte klok! Mikael kan inte sjunga och han har talpedagog. Han har svårt att prata och kan inte ens blåsa ut ett ljus.

Efter ett misslyckat försök att lära mig spela orgel i en kyrka kom så äntligen ett brev från musikskolan. Jag skulle infinna mig på måndagen hos Abdo.

Jag kom hem till Abdo. Det var en 20 minuterslektion. När jag väl hade fått av sig mössa, vantar och övriga kläder hade 10 minuter av lektionen gått. Jag hade väldigt svårt att få på och av mig kläderna.

Abdo sätter sig med mig vid pianot. Han börjar spela en folkvisa från Egypten som heter Aja Sen. Abdo leker på tangenterna och frågar

- Tycker du om musiken?

Jag nickar och med mina knutna händer spelar jag hela folkvisan!

Abdo skrattar, gråter och håller mig i sin famn.- Det finns en pojke med musik innanför denna kropp. Det finns en pojke med gehör.

Jag vet ju inte om jag minns det så här… men Abdo har berättat för mig hur han blev alldeles varm och hänförd över mig. Han såg ju mina slutna, händer, mina inåtvända Charlie Chaplinfötter och… det har jag glömt att säga… Jag kunde inte hålla huvudet rakt upp. Det var böjt åt sidan så jag liknade en martall i fjällen som utsatts för starka vind länge.

Den natten sov inte Abdo en blund. Han vankade fram och tillbaka. Vad var det med denna pojke. Han kunde inte öppna händerna men med spretande fingrar petade spelade han precis efter noterna på en gång.

På morgonen gick Abdo till rektorn på skolan och begärde att jag skulle får 30 minuter istället för 20 eftersom det tog tid med kläderna. Jag fick efter ytterligare några veckor fler lektioner i vecka för att till slut han 40 minuter tre gånger i veckan.

40 minuter fick bara Abdos elever som gick på Musikhögskolan.

I åtta år gick jag tre gånger i veckan till Abdo. Han fick mig att sitta och träna mina händer framför teven och han sa

- Du måste se dig i spegeln varje gång och kontrollera att huvudet inte lutar. Ta några djupa andetag och slappna av.

Men Abdo blev också min andlige far. Min egen pappa försvann när jag var åtta år. Bara så där en dag… Abdo gav mig värderingarna… synen på livet… mycket av det som är gott i mig idag…

"Spökskrivare" Barbro Bronsberg